Dag 26
Jag skulle tro att det definitiva beskedet (= mens) kommer imorgon. Jag kanske har gått över till cykler på 27 dagar nu...? Jag tror inte att det blir nåt plus i alla fall. En stund en kväll var jag i stort sett övertygad om att jag var gravid, men efter det har jag haft samma tecken som vanligt innan mens. Jag har inte gett upp helt eftersom hoppet ju som bekant är det sista som överger en, men jag vet egentligen att det inte lyckades denna gången heller.
& det känns... för j-vla jobbigt ärligt talat. Jag undrar ju om det nånsin kommer att lyckas. Är det trots allt inte meningen att jag ska bli mamma? I så fall förstår jag ingenting. Det är ju därför jag finns. Det känns verkligen så i varenda del av min kropp. I varenda cell.
Jag läste en artikel igår som verkligen berörde mig. Det var i tidningen C/o Hannah & Amanda och handlade om en kvinna som när hon var 40 år ännu inte hade blivit mamma. Hon gjorde sju inseminationer i Danmark utan att lyckas. Efter det gick hon in i för tidigt klimaterium och sorgen var så klart total när hon fick beskedet att hon inte längre producerade några ägg. Sedan fick hon höra talas om embryoadoption. Det är när par som gjort IVF fått embryon över som de inte behöver. Embryodonation är inte lagligt i Sverige, men är det i flera andra länder. Kvinnan åkte till Lettland och försöket lyckades! I tidningen finns en bild på henne och hennes son. Hon ser så lycklig ut och hennes son är så fin.: ) Hennes berättelse berörde mig. Hennes förtvivlan och sorg som sen förbyttes i glädje och lycka. Artikeln ger mig lite hopp även om jag hoppas att jag inte kommer att behöva göra samma sak.
Kommentarer
Trackback
