Dags att se framåt igen

& där var det verkligen kört för denna gång! Det är bara att se framåt.

Det här med att räkna...

Jag räknade ut BIM lite fel... Är ägglossningen sen kommer naturligtvis/förmodligen även mensen att komma senare än den brukar... 1 + 1 = 2.: ) Så BIM var inte i helgen utan den borde snarare varit igår, idag eller senast imorgon. Den har inte kommit än och ja, nånstans hoppas hjärtat lite att det inte är kört. Men förnuftet vet att det är det och tycker att det är lika bra att mensen kommer så att försök nr 7 snart kan göras. Spottings har jag ju haft även om de för tillfället är över. Jag kommer inte ihåg hur det brukar vara; om de upphör innan det sätter igång på allvar eller om det ena avlöser det andra. Konstigt att inte komma ihåg kan jag tycka, men det är så mycket som ska kommas ihåg hela tiden...
 
Hur som helst. Jag är till allra största delen inställd på att det blir ett nytt försök om ett litet tag.

Bebisar överallt

Idag är det av naturliga skäl en tung dag. Imorse ville jag som sagt bara stanna hemma, krypa in under täcket och gråta. Men jobba måste jag ju. Så trött och ledsen släpade jag mig till jobbet. Där fick jag ett jobbigt samtal som tog väldigt mycket tid och energi. Jag ville verkligen bara släppa allt och gå hem. Jag orkade liksom inte ta fler motgångar.
 
Men jag bokade in en lunch med syster C. Vi vet allt om varann och behöver inte spela glada om vi inte är det. & det är jätteskönt. Vi satt och småpratade när det kom in en ung mamma med sin bebis och gissningsvis bebisens mormor. De satte sig så klart vid bordet närmast oss och jag hade bebisen inom utomordentligt synhåll max två meter bort. Jag älskar ju barn, det är det finaste som finns. Men att se en nyfödd på en verkligt deppig dag kändes inte välkommet. Mormorn höll sitt barnbarn och satt hela tiden och tittade på mig och min syster. Naturligtvis förstår jag att hon är jättestolt över honom/henne, men jag orkar inte!! Jag orkar inte vara glad för att nån annan, & speciellt inte en totalt okänd människa, har fått det finaste man kan få. Jag orkar inte.
 
Nu väntar jag bara på att mensen ska sätta igång. Innan den gör det är det väl inte HELT kört. Men det känns som att det är det till 99 %. När den väl är över sen ska jag rycka upp mig och se fram emot att göra ett nytt försök som förhoppningsvis lyckas bättre. Men idag tänker jag inte ens försöka rycka upp mig. Orkar inte.

Dag 25...

... & det verkar kört...: ( Trots att jag bestämt mig för att låta bli tog jag ett test nyss. Negativt. & mensen är på väg nu. Jag får alltid spottings innan och det verkar vara på gång.

Åh!!! Jag hade verkligen känslan av att det hade funkat denna gången.: (((

Jag har varit på jobbresa i flera dagar. Åkt massa mil, hållit i föreläsningar, massa nya intryck, kom hem igår kväll och jag är så, så trött. Både kroppsligt och mentalt. & så verkar det av allt att döma inte ha funkat denna gången heller. Jag vill bryta ihop och få gråta ut. Men istället är det bara att ta på sig sminket och leendet, gå till jobbet och vara lika glad som vanligt. Det andra får vänta till ikväll.

Dag 23...

Vill, vill, vill att det ska bli ett plus denna gång!!! Men det vete sjutton hur det blir med den saken...

Jag hoppas så klart, men jag vågar nästan inte ens skriva det för då känns det som att det skiter sig. Än så länge vet jag inget så än är det inte kört iaf!

Dag 20...

... & allt jag kan göra är att vänta... Blir det återigen ett negativt besked vet jag det nog definitivt nästa helg, men förmodligen får jag tecken på redan på onsdag-torsdag i så fall.

Det är långa dagar nu... Men till veckan ska jag åka iväg på en mentalt rätt jobbig resa med jobbet. Mina tankar på dagarna kommer inte att handla så mycket om vad som händer eller inte händeri min mage och det kan ju vara bra!

Fortsätt hålla tummarna!: )

Barnprat på jobbet

Ja, det pratas ju barn i tid och otid på jobbet. Jag förstår det. Har man barn så är det klart att man vill prata om dem. Men det gör ont även om jag förstår dem.
 
Idag pratades det om att skaffa barn tidigt eller sent. Kommentaren från en person var att hon hade då bra mycket hellre skaffat barn som 20-åring än som 35-åring. För det blir ju så jobbigt när man är 35... Hon fick sina barn när hon var dryga 20 år. Men det valet finns ju inte för alla. Hon träffade pappan till barnen tidigt och våra liv går inte att jämföra. Jag vet inte varför kommentaren gjorde så ont. Eller ja, det vet jag ju. Men den borde inte kännas så, för hon sa ju bara hur hon kände. För min del vet jag att jag skulle bli en mycket bättre mamma nu än när jag var i 20-års åldern. Jag är överkänslig i ämnet barn, men jag måste försöka ändra på hur jag hanterar det! Hur har jag ingen aning om.

Nu är det bara att vänta!

Nu är sista försöket gjort i denna cykeln och jag hoppas att det är det allra sista överhuvudtaget. Att det blir en graviditet och ett barn av det här. BIM är 27-28 oktober. Så nu är det bara att vänta...

Nu så!

Nu har jag äntligen fått positivt på ÄL-stickorna. Jag brukar få på dag 11 eller 12, men nu kom den inte förrän på dag 13. Imorgon förmiddag blir det ett nytt försök så jag får göra sk "ärenden" på lunchen.; )

Ingen stegring

Dag 12 och ingen stegring än... Jag känner annars de vanliga ÄL-symtomen men på stickorna syns ingen förändring. Jag och donatorn har kommit överens om att som det är nu avvaktar vi med försök till måndag.

En gång till...

Ingen LH-stegring än, men den borde vara på gång. Jag har precis gjort en inseminering till och det kommer att ytterligare en imorgon eller på söndag. Ägget måste ju så klart vara bra, men denna gången har vi i alla fall inseminerat både för tidigt (antagligen) precis innan LH-stegring och som det verkar blir det ju även ett försök precis efter stegringen. Det är då själva f-n om det inte skulle ta sig denna gången!!

Försök 6 påbörjat

Ja då har försök nr 6 satts igång. Första insemineringen gjordes idag och vi kommer att göra ytterligare en inseminering imorgon eller på fredag. Ägglossningen blir troligtvis på lördag. Försöket idag är förmodligen för tidigt men man vet ju aldrig! Trots mina deppiga tankar det senaste så har jag en positiv känsla till detta försöket. Håll tummarna för mig därute!: )

Försök nr 6 närmar sig...

Dag 7 idag och jag började testa med ÄL-stickor igår. LH-stegringen borde komma på fredag eller lördag. Men vi kommer att göra ett försök innan dess som det verkar nu. & även ett alldeles efter LH-stegringen. Hoppas att det ger resultat!

Så mycket sorg

En kollega (J) till mig, som för övrigt troligtvis är den enda på min arbetsplats som jag kommer att berätta hela sanningen för den dagen jag får ett plus, berättade för mig idag att en annan kollega (H) till oss också lider av sin barnlöshet. Jag känner inte kollegan H så bra, men tydligen är det så att hon har haft några förhållanden som inte har lett till barn. Nu är hon 39 år och funderar på adoption. Jag känner att det bara är så sorgligt! Alla dessa tjejer runt min ålder som liksom jag vaknar upp en dag och inser att livet inte har blivit som det var tänkt och att tiden håller på att rinna ut.
 
Jag tycker verkligen inte om att vara singel. Jag vill ha nån att mysa med i soffan, att laga mat med, att vakna med, att dela beslut med, att skratta med... Men att vara barnlös är så mycket värre... Att få barn är det viktigaste och det jag vill mest av allt. Jag hoppas självklart att jag kommer att träffa en man nån gång. Men mitt fokus ligger på barn. Tänk om bara viljan räckte! Då hade jag varit gravid för länge, länge sen! & jag hade förmodligen haft ett dussin småttingar...; )

Jobbig dag idag

Ja, idag är det en jobbig dag... Jag tvivlar på att jag nånsin kommer att få barn. Jag orkar inte tänka färdigt den tanken. Det gör för ont.

Tänk om det inte funkar med den nuvarande donatorn? Jag kanske bara spiller tid? Nä, det är ingen bra dag och det känns motigt...: (

Nope...

... inget denna gången heller.: ( Men donatorn verkar vara tillgänglig när det är dags för försök igen och det är ju bra.

Dag 26

Jag skulle tro att det definitiva beskedet (= mens) kommer imorgon. Jag kanske har gått över till cykler på 27 dagar nu...? Jag tror inte att det blir nåt plus i alla fall. En stund en kväll var jag i stort sett övertygad om att jag var gravid, men efter det har jag haft samma tecken som vanligt innan mens. Jag har inte gett upp helt eftersom hoppet ju som bekant är det sista som överger en, men jag vet egentligen att det inte lyckades denna gången heller.
 
& det känns... för j-vla jobbigt ärligt talat. Jag undrar ju om det nånsin kommer att lyckas. Är det trots allt inte meningen att jag ska bli mamma? I så fall förstår jag ingenting. Det är ju därför jag finns. Det känns verkligen så i varenda del av min kropp. I varenda cell.
 
Jag läste en artikel igår som verkligen berörde mig. Det var i tidningen C/o Hannah & Amanda och handlade om en kvinna som när hon var 40 år ännu inte hade blivit mamma. Hon gjorde sju inseminationer i Danmark utan att lyckas. Efter det gick hon in i för tidigt klimaterium och sorgen var så klart total när hon fick beskedet att hon inte längre producerade några ägg. Sedan fick hon höra talas om embryoadoption. Det är när par som gjort IVF fått embryon över som de inte behöver. Embryodonation är inte lagligt i Sverige, men är det i flera andra länder. Kvinnan åkte till Lettland och försöket lyckades! I tidningen finns en bild på henne och hennes son. Hon ser så lycklig ut och hennes son är så fin.: ) Hennes berättelse berörde mig. Hennes förtvivlan och sorg som sen förbyttes i glädje och lycka. Artikeln ger mig lite hopp även om jag hoppas att jag inte kommer att behöva göra samma sak.

singelmammatobe.blogg.se

Jag är en tjej som efter flera års funderingar bestämt mig för att försöka skaffa barn på egen hand. & det genom heminsemination. Bloggen handlar om min resa dit och genom en eventuell graviditet.

RSS 2.0