Idag är det av naturliga skäl en tung dag. Imorse ville jag som sagt bara stanna hemma, krypa in under täcket och gråta. Men jobba måste jag ju. Så trött och ledsen släpade jag mig till jobbet. Där fick jag ett jobbigt samtal som tog väldigt mycket tid och energi. Jag ville verkligen bara släppa allt och gå hem. Jag orkade liksom inte ta fler motgångar.

 

Men jag bokade in en lunch med syster C. Vi vet allt om varann och behöver inte spela glada om vi inte är det. & det är jätteskönt. Vi satt och småpratade när det kom in en ung mamma med sin bebis och gissningsvis bebisens mormor. De satte sig så klart vid bordet närmast oss och jag hade bebisen inom utomordentligt synhåll max två meter bort. Jag älskar ju barn, det är det finaste som finns. Men att se en nyfödd på en verkligt deppig dag kändes inte välkommet. Mormorn höll sitt barnbarn och satt hela tiden och tittade på mig och min syster. Naturligtvis förstår jag att hon är jättestolt över honom/henne, men jag orkar inte!! Jag orkar inte vara glad för att nån annan, & speciellt inte en totalt okänd människa, har fått det finaste man kan få. Jag orkar inte.

 

Nu väntar jag bara på att mensen ska sätta igång. Innan den gör det är det väl inte HELT kört. Men det känns som att det är det till 99 %. När den väl är över sen ska jag rycka upp mig och se fram emot att göra ett nytt försök som förhoppningsvis lyckas bättre. Men idag tänker jag inte ens försöka rycka upp mig. Orkar inte.