Dejten...
... visade sig vara en groda. Tyvärr! Hans förflutna verkade inte helt uppklarat och han hade nog inte helt seriösa avsikter med mig. Men jag gillade honom så det här känns. Men det finns ju tusentals killar där ute, så det är ju bara att fortsätta leta... ha ha.:S
Hur det än är så slipper jag ju i alla fall fundera mer över kombinationen av att träffa honom och att fortsätta med inseminationerna. Det löste sig ju ändå...
Tänk vad skönt det hade varit om jag hade haft "facit" till allt det här! Får jag barn? När? På vilket sätt? Ensam med insemination eller med en man? Träffar jag en man? När? Vem? osv, osv, osv...
Nu är det bara att vänta...
Donatorn hade svårt att komma ifrån för fler försök i denna cykel så det blev bara det igår. Men jag fick en väldigt positiv känsla igår, så vem vet, det kanske räckte?!: )
Så nu är det bara att vänta. BIM är 5 september. Det är väldigt långt dit just nu...
Under tiden har jag gott om tid att fundera på det jag har skrivit om förut: möjligheten att jag träffar nån. Jag träffade den här killen igår kväll igen och det var en väldigt trevlig kväll.: ) Men det är alldeles för tidigt än att säga om det finns chans att det kan bli nåt. Jag har inte berättat om mina inseminationsförsök och det är inget som jag kommer att ta upp riktigt än.
Försök 4 gjort
Donatorn har precis varit här och antal cykelförsök är nu 4 st. Vi gör förmodligen ett försök imorgon också. Jag har sprungit hem på lunchen och måste strax tillbaka. Så ja, ja ligger med benen i vädret just nu.; ) Tänk om mina arbetskamrater visste vad jag gjorde för "ärenden" som jag uttryckte det...; )
Testar och funderar...
Dag 10 idag och ingen stegring än, skulle tro att den kommer imorgon eller senast på onsdag. Jag märker ju på andra tecken att ägglossningen är på g. Jag testar två gånger om dagen; en innan jag åker till jobbet och en gång när jag kommit hem.
Men jag har mycket funderingar i huvudet nu... Jag skrev ett inlägg för ett litet tag sen med tankar om vad som händer om jag träffar nån. & det var just vad jag gjorde den kvällen. Men vad det blir av det hela är väldigt osäkert just nu. Vi har bara träffats den gången och sen haft sms- och telefonkontakt. Jag var väldigt avvaktande först p.g.a. det val jag har gjort och den resa jag har påbörjat. Men det är nåt med honom... Eventuellt. Jag känner honom ju inte än.: ) Jag har funderat (och funderar) massor på vad jag ska göra om vi börjar träffas och om det känns bra. Jag vet inte om han vill ha fler barn (han har ett redan) och även om han vill det så kan vi ju inte börja planera för barn innan vi känner varann ordentligt. & det tar ju inte en vecka eller två direkt...:S & tiden går och går. Skulle det inte fungera med honom har jag "slösat bort" ett antal dyrbara ägglossningar.
Jag har bestämt mig för att inte tänka så mycket. Så gott det nu går vill säga. Det som händer det händer. Jag vill ha barn. Punkt. Men likaväl som jag vet att jag skulle bli en bra ensamstående mamma så skulle jag naturligtvis även vilja träffa nån att dela allt med. Det är klart att jag skulle vilja ha en man i mitt liv. Men jag löser inget genom att ligga sömnlös och fundera över saker som ännu inte har hänt och kanske inte kommer att hända. Börjar vi träffas så får jag ta upp vissa saker med honom och se vad han säger.
Så nu är det slut på tänkandet och funderandet. Eller så.; )
Dags att börja testa igen!
Dag 8 och dags att börja testa med ÄL-stickor igen! Inget utslag idag, men det förväntade jag mig inte heller. Stegringen brukar ju komma vid dag 12.
Det var förresten många nya ord att sätta sig in i när den här resan började. ÄL, LH-stegring, BIM plus att nu tänker jag på att inte dricka så mycket kaffe, äter folsyratabletter m.m. Det är som annan värld! Jag lever i min vanliga värld med jobb, vänner, vardagsbestyr och dessutom i planera-barn-världen. Det är oftast inga problem att få dem att fungera ihop, det är bara när det är försöksdags som det kräver lite pusslande. Men det är det så klart värt!
Lån av barn
Igår lånade jag min 2-åriga brorson några timmar och idag har jag lånat min brorsdotter på 10 månader.: ) Underbart att få ha dem alldeles för sig själv och bra träning.; ) Just nu sover lillstrumpan medan hennes faster passar på att sola lite. Det hade varit väldigt roligt om de kunde få en kusin som är någorlunda jämnårig!
Gravid vän
I helgen umgicks jag med ett par som ska ha barn i början på nästa år. Jag försöker som sagt vara glad för deras skull. Men det är så svååårt. & det tog verkligen emot, men jag frågade tjejen om hon mådde bra och hur det kändes och så. Men jag ville egentligen inte veta. Visst är det hemskt? Jag skäms för det. Men så länge som vi inte pratar om det och hennes mage inte syns alltför väl så kan jag låtsas som att det är som förut. Men jag måste ju fråga för annars vore jag inte deras vän. Jag måste le och se glad ut fastän det gör ont inombords och jag bara känner att jag vill också. Jag vill också få klädproblem, dricka alkoholfritt vin, få höra att jag ju måste äta för två nu och få cravings.
& den dagen kommer förhoppningsvis. Jag har olika dagar. Vissa dagar känner jag mig hoppfull och vissa dagar känner jag mig låg. Idag har jag en lite låg dag, men imorgon är det kanske bättre. & snart är det ju dags för ett nytt försök!: )
Rosenrot
Idag har jag börjat att ta rosenrot-tabletter. Jag har googlat en del på detta och det finns de som försökt länge och som helt plötsligt blivit gravida efter att ha börjat med rosenrot och så finns det de som rosenrot inte hjälpt alls för. Men det har ju andra bra egenskaper som att det t.ex. ska vara bra mot trötthet och det kan jag ha nytta av i nästa vecka när jag börjar jobba efter semestern igen.; )
Tänk om jag träffar nån?
Jag som är den ständiga singeln funderar på vad jag skulle göra om jag nu trots allt skulle träffa nån? Vad gör jag med mina försök då? Svaret är: ingen aning! Men jag tänker att om det "problemet" skulle dyka upp så får jag ta det då.: ) Skulle jag träffa nån kan jag ju inte börja planera barn med honom med en gång samtidigt som det skulle kännas konstigt att fortsätta med försöken. Hade jag haft tiden på min sida hade ju det hela varit lite annorlunda.
& med det i åtanke (eller snarare inte) ska jag ut och ha roligt denna fredagskväll.; )
Idag är det bra
En sån här morgon spelar faktiskt ingenting nån roll... Solen skiner, fågelkvitter då och då, inte en vindpust. Semester. Underbart!
Andras magar...
Just nu vet jag fyra personer som är gravida. De är mer eller mindre i min närhet. Jag försöker verkligen att vara glad för deras skull, men det är f-n inte lätt. För varje person som berättar att hon är gravid och för varje stor gravidmage jag ser, så känns det som ett (hårt) slag i magen. Varför de och inte jag???
En dålig dag, eller ja, den behöver inte ens vara så värst dålig... Hmmm. Snarare: en vanlig dag så gör det så ont, så ont i hjärtat att se gravidmagar. & de är överallt. På stan, i affären, på stranden, på tv, i tidningar... & de har naturligtvis all rätt till det. Men det gör ont! Visste jag bara att om t.ex. två månader så är jag gravid, ja men då så, varsågod alla gravida att visa er fritt! Det hade inte berört mig illa alls då. Men eftersom jag inte har facit till mina egna försök så fortsätter det att göra ont, ont, ont.
& detta j-vla (ursäkta) barnprat på jobbet varenda j-vla (ursäkta igen) dag!! Jag blir galen. Det pratas om deras barn eller barnbarn i stort sett varenda fika eller lunchrast. Varenda dag. Fem dagar i veckan. Det värsta är kommentarer från en som vet om min barnlängtan. Hon säger ändå saker som:
"i den och den månaden kände man så",
"man skulle inte vilja ha en liten igen, men man vill gärna låna och passa gullungen en stund",
"man kanske skulle ta och skaffa sig en liten igen så man får vara föräldraledig igen".
Man, man, man. Nej, det heter inte man, det heter jag!! De beter sig som om alla har barn och har man inte barn så har man valt det helt frivilligt och är inte det minsta ledsen för det! För dem är det så självklart att ha barn och jag tror inte att de ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig att för 36-åringen som sitter där och inte deltar i diskussionen så är de här rasterna jobbiga, för hon har inga barn, men hon vill ha barn. Jag tror inte att tanken slår dem. & det förstår jag faktiskt inte. De är snälla människor och jag tycker om dem för övrigt, men ibland är de så insnöade i sin egna lilla värld och har svårt att tänka sig att 1. singel är inte så himla roligt att vara och 2. att alla som vill ha barn får inte det eller får kämpa för att få dem.
Som barnlös känns det även som att man står sist i tur när det gäller att planera semestrar och ledigheter. Jag förstår problemet med dagis som stänger, men även jag som singel har ett liv och vill försöka samordna min semester så att jag har åtminstone nån vecka samtidigt som en kompis eller en familjemedlem.
Jag låter bitter nu, jag ser det. & det är jag nog ibland tyvärr. Mina känslor är kanske varken rättvisa eller logiska, men de är verkliga och ibland blir allt bara för mycket. Jag vill också vara en av "de vanliga". De som har barn.
Försök nr 4 närmar sig
Jag har hittills gjort försök i tre cykler och oftast två försök i varje cykel. Än så länge har det inte tagit sig. Men skam den som ger sig. Försök nr 4 borde bli nånstans runt den 23-25 augusti. Mina LH-stegringar har för det mesta inträffat på dag 12, men i en cykel så tidigt som på dag 7. Då fick både jag och donatorn lite panik.; ) Vi var inte riktigt beredda på det så tidigt.
Jag har haft uppehåll från försök under en cykel eftersom jag var bortrest. Det känns tråkigt att ha missat en månad, men nu känner jag mig verkligen laddad inför att göra nya försök.: ) Min kropp kändes stressad under den senaste cykeln så jag tror ändå inte att det hade varit ultimat att göra nåt försök då.
Jag har googlat lite på rosenrot och vet inte riktigt vad jag ska tro om det... Men det skadar ju inte att försöka så jag tror att jag ska göra ett inköp. Om inte annat ska det ju ha andra bra effekter som t.ex. mot stress.: )
Danskarna...
Jag var med om en rolig grej för några veckor sen.: )
Jag råkade träffa på några partyglada danskar på en uteservering. En av dem frågade om jag hade man och barn och blev förvånad över svaret. Han skulle gifta sig snart, men ja, han flirtade nog lite.; ) Hur som helst. Hans nästa fråga efter det var om jag inte hade funderat på att åka till klinik i Danmark. Frågan kom helt naturligt och jag hade inte nämnt nånting om mina planer innan. Jag blev mycket positivt överraskad och frågade om det verkligen är så accepterat i Danmark. Enligt hans mening så är det verkligen det. Även om jag nu tror att många svenskar är mer positiva till insemination i Danmark än vad jag tidigare trott så är nog skillnaden ändå stor mellan danskar och svenskar gällande detta.
Jag berättade för honom om mina försök med heminsemination och han var inte ett dugg förvånad och tyckte att det var ett bra val.: ) Danskar är inte lätta att förstå men de har bra åsikter. En del i alla fall...; )
Jag har berättat för några...
Det finns ett fåtal i min närhet som vet om mina planer på att bli singelmamma. Som jag har nämnt förut är det min kompis S och min syster C. De stöttar mig fullt ut. Min mamma vet om det och även hon stöttar mig. Hon erbjöd sig t.o.m. att åka med till Danmark om jag hade valt det alternativet. Vi är betydligt fler i familjen, men jag hade inte tänkt berätta det för fler. Dels för att ju fler som vet, desto fler kommer det att vara som har frågor om försöken tagit sig osv. & dels för att jag inte säker på att alla kommer att reagera positivt.
Av en händelse så blev det ändå så att jag efter första försöket berättade för en annan syster, CH. Hon var en av dem som jag trodde skulle reagera negativt och jag kände nog att jag ville ha hennes reaktion med en gång istället för att gå och oroa mig för den. En sten föll ifrån mitt hjärta! Hon tog det väldigt bra, var nyfiken och ställde frågor. Jag berättade att jag hade varit orolig för hennes reaktion, men det var ingen fara med det. Hon är mycket yngre än mig, har pojkvän och skulle inte göra mitt val. Men hon förstår mig ändå och varför jag väljer att gå den här vägen. & det känns skönt. Stöd är bra.
En vän som jag har haft sen lågstadiet, M, berättade jag också för ett tag efter första försöket. Hon blev inte alls förvånad, utan påpekade att det här jag har ju pratat om förut (då i och för sig med Danmark i tankarna). Hon är också positivt inställd. Även hon är barnlös och har tankar kring det. Dock tror jag inte att hon kommer att göra samma val som jag.
Jag har berättat för ytterligare en kompis, MB. Hon är den enda hittills som inte varit positiv. Hon är lika gammal som jag och har två barn. Det tog ett tag innan hon och hennes man lyckades bli gravida. Därför trodde jag att hon skulle reagera lite annorlunda. Hon menade på att de förmodligen kommer att låta bli att försöka skaffa ett tredje barn p.g.a. risken för skador på barnet om man blir gravid i vår ålder. Dessutom påpekade hon att familjerätten kommer att starta en stor och jobbig utredning. Ja, visst är det så att risken för skador ökar med mammans ålder. Men ska jag ge upp nu för det?? Låta bli innan jag ens försökt? Det finns alltid risker och det finns aldrig nån garanti för ett friskt barn. & ja, familjerättens utredning blir inte rolig och det är jag beredd på. Men inte heller det är skäl nog att inte ens försöka få barn.
En person som jag kommer att berätta hela sanningen för när/om jag blir gravid är en tjej på jobbet. Vi är lika gamla, hon är gift sen länge och har två barn. Av de förutsättningarna att döma skulle jag tidigare inte ha trott att hon skulle ha den inställningen hon faktiskt har. Jag skulle ha trott att hon inte skulle förstå min längtan. Men. Dan efter jag hade gjort första försöket frågade hon mig om jag hade inte hade funderat på att åka till Danmark och att det kanske kunde vara nåt. Jag blev så glad av hennes kommentar.: ) Henne kommer jag att få stöd från och henne kommer jag att berätta för.
Tankar kring att bli ensamstående mamma & fördomar kring det
Det är naturligtvis inget lätt val att ta steget att försöka få barn på egen hand. Jag vet att jag kommer att klara det, men jag inser att det inte kommer att bli lätt och det kommer säkert att finnas stunder när jag undrar om jag gjorde rätt. Samtidigt så är barn det största man kan få i livet och det känns som att det är meningen med mitt liv. Blir jag inte mamma så undrar jag faktiskt, och det här menar jag verkligen, varför jag finns här. Med det menar jag inte att jag inte vill leva mer om jag inte får barn. Men då förstår jag inte varför jag finns här. Att bli mamma känns som en sån självklar och naturlig del av mitt liv. Därför får jag nästan panik och ångest över att det kanske faktiskt inte blir så... Jag vill inte ens tänka färdigt den tanken. Det är outhärdligt.
Jag får ofta höra att jag är så bra och fin med barn och det känns verkligen sorgligt om det blir så att jag aldrig får ett eget barn... Jag önskar att jag kunde backa tiden och på det sättet ge mig själv mer tid, men det går ju inte. Därför måste jag försöka göra det bästa av den tiden som faktiskt finns. Att se bakåt och ångra saker hjälper inte ett dugg.
Jag har funderat mycket på ekonomin och innan jag tog steget mot insemination räknade jag och kollade på försäkringskassans sida. Det blir inte fett, men det går. Jag har levt knapert förut och mitt barn kommer att få allt det behöver. Jag har en stor familj som kommer att hjälpa till så gott den kan med barnpassning och kunskap. Jag är inte orolig över det.
Det som känns lite jobbigt är alla fördomar och förutfattade meningar. Jag har gjort några dumma och oigenomtänkta saker tidigare i mitt liv och dessa kommer alldeles säkert att tas upp av vissa. Det känns jobbigt eftersom detta beslut verkligen inte är impulsivt. Jag är medveten om att det kommer att bli jobbigt och att jag kommer att få försvara mitt val många gånger. Men det finns egentligen inget alternativ. Att välja att inte försöka att bli mamma är inget alternativ. & tiden går. Jag är inte lastgammal, men jag har passerat 35 år och jag blir alltså inte mer fertil utan raka motsatsen. Jag vill inte gå runt om några år och vara deprimerad och bitter över att jag inte ens försökte!
Många lever i uppfattningen att ett barn måste ha två föräldrar för att vara lyckligt och få en bra uppväxt. Det tror jag inte för ett ögonblick på. Mitt barn kommer att ha manliga förebilder runt sig även om hon/han inte kommer att ha en närvarande pappa. Mitt barn kommer inte att bli ett ensamt barn trots att det förmodligen aldrig kommer att få ett syskon. Mitt barn kommer att ha en väldigt närvarande och kärleksfull mamma som kommer att göra allt för sitt barn. Mitt barn kommer att vara älskat av många i vår stora familj.
Det finns många fördomar och jag kommer inte att gå in på dem alla nu. Jag får ta dem allt eftersom de kommer. T.ex. vad jag kommer att säga på mitt arbete. Där vet jag i nuläget endast en person som kommer att få veta sanningen. Många som har barn sen länge och inte har behövt kämpa för att få dem kan inte förstå den längtan man kan ha som barnlös 30+:are som känner att tiden rinner ut... En del säger "skaffa en man istället". Ja, fast hur tänker ni då? Det är klart att jag hade velat ha en man och leva familjeidyll som ni. Men det är inte lätt att hitta en ledig, trevlig man som vill ha barn. Inte i den här åldern. & ja, jag har försökt. & nej, det är ingen rättighet att få barn. Men jag kommer inte att vara en sämre mamma som ensamstående och mitt barn kommer inte att få en sämre uppväxt p.g.a. det. Den saken är jag helt övertygad om.
Donatorn och första försöket
När jag hörde talas om heminsemination med privat donator ramlade jag över donor.se. Som icke medlem kunde jag inte se så mycket på sidan, men jag fick intrycket av att aktiviteten var i alla fall någorlunda hög där. När jag efter en hel del funderande registrerade mig blev jag besviken. Det fanns ett forum på sidan, men där fanns bara ett par inlägg allt som allt. Jag kände att det här nog inte skulle ge så mycket och loggade ut.
Nån dag senare fick jag ett meddelande från en donator som verkade seriös. Han hade varit donator i flera år och hjälpt ganska många par och ensamstående kvinnor att få barn. Vi mailade fram och tillbaka några gånger. Han skrev mycket utförligt om sig, sitt liv, varför han gör det här, hans syn på det hela osv. Det som gjorde och gör att han kändes/känns som en bra donator är han inte vill ha nån papparoll. Däremot är han gärna känd för barnet och kan tänka sig att ha kontakt med barnet men endast på mitt initiativ. Mamman styr mängden kontakt. Jag har fått hans personuppgifter vilket känns bra och jag har naturligtvis dubbelkollat dem. Vi bestämde oss för att träffas och prata igenom allt.
Jag var väldigt nervös dagen han skulle dyka upp! Det hela kändes väldigt märkligt. Vi hade bestämt att om vi var överens skulle vi göra ett första försök. Pirrigt. Stort. Efter att ha pratat och sett att vi var överens så bestämde vi att oss för att försöka.
Oj oj oj... det kändes väldigt konstigt...; ) Han gick in på toa för att "göra sitt" och jag satt i vardagsrummet och slog på tv'n på hög volym.; ) Jag fick verkligen anstränga mig för att se på tv'n och inte tänka på vad han gjorde. En rätt absurd situation faktiskt.
När han var klar skyndade han sig iväg och jag skyndade mig in i sovrummet. In med simmarna i sprutan och "skjuts iväg". Sen låg jag med benen i vädret i ca 40 minuter och meddelade kompisen S per sms att första försöket var gjort...
Dagarna efter var jag, trots att jag absolut visste bättre, säker på att jag kände saker jag aldrig känt förut efter ägglossning. Så när jag fick min mens var jag faktiskt lite förvånad. Men jag tror att den dan jag verkligen är gravid så kommer jag att känna det i kroppen. Då kommer det egentligen inte att vara nån tvekan.
Bakgrund
Jag har haft några kortare och halvlånga förhållanden, men annars har jag mest varit singel i hela mitt liv. Jag vet inte varför. Jag ser helt ok ut och jag är hyggligt normal.: ) Men jag faller för fel killar då och då. Såna som egentligen inte vill ha nåt förhållande, men jag har varit dum nog att fortsätta hoppas och på det sättet slösat med tid som faktiskt inte finns...
Jag har alltid älskat barn och har varit övertygad om att jag ska bli mamma. Min dröm har varit tre barn. Jag är uppvuxen med många syskon där jag för en del av dem, p.g.a. stor åldersskillnad, blivit som en extramamma. Jag är utbildad barnskötare, men jag jobbar inte som det idag. Jag har två brorsbarn som är helt underbara.<3 Men jag ska inte sticka under stolen med att det gjorde ofattbart ont när jag fick veta att min bror som är tio år yngre än mig skulle ha barn. Jag kände mig rätt misslyckad och väldigt ledsen. Efter bara en liten tid till var barn nummer två på väg... Men de är underbara, min bror är en fin pappa och min svägerska är en fin mamma. Jag är glad för deras skull.
Mina funderingar på att försöka skaffa barn på egen hand började när jag var 32 år och ett förhållande hade tagit slut. Jag diskuterade då detta med min kompis S, som hade liknande funderingar. Sen träffade jag en kille som det dock bara höll i några månader med. Då var jag 33 år. Jag googlade på olika kliniker i Danmark, för något alternativ till det visste jag inte om. Jag bestämde mig för att om jag inte hade träffat nån kille som ville ha barn när jag var 35 så skulle jag åka till Danmark för insemination.
Jag blev 35 och började återigen kolla på kliniker i Danmark. Men det kändes svårt att få det att funka i praktiken. Även om en eventuell bebis är värd varenda krona är Danmark ett dyrt alternativ då det p.g.a. min ålder förmodligen inte räcker med ett försök. Sen har jag ett arbete som jag inte bara kan ta ledigt från hur som helst. Hade det gällt ett försök hade det varit lättare, men det vet man ju inte...
Trots att jag hade fyllt 35 år orkade jag inte riktigt ta tag i det på riktigt. Jag visste inte hur jag skulle lösa det praktiskt. Min kompis S berättade om att en lagändring verkar vara på gång i Sverige vilket skulle göra det möjligt att som singeltjej få inseminera via vården i Sverige. Men sånt tar ju tid innan det går igenom. & jag har inte tid. Av en händelse hörde jag talas om heminsemination via privat donator. Jag blev nyfiken, men det lät ju lite skumt... Skulle en vilt främmande karl komma hem till mig, "göra sitt" och sen gå?!: S Nja... Jag googlade och googlade och googlade. Jag pratade med min kompis S som inte verkade negativt inställd till det hela. Jag funderade fram och tillbaka och pratade även med min syster C. Hon har varit med mig i mina funderingar hela vägen liksom kompisen S.
Jag lät tankarna falla på plats i lugn och ro några månader och två månader innan jag skulle fylla 36 år registrerade jag mig på donor.se för att leta privat donator...
Välkommen till min nya blogg!
Välkomna att följa min resa!
