Bakgrund
Jag har haft några kortare och halvlånga förhållanden, men annars har jag mest varit singel i hela mitt liv. Jag vet inte varför. Jag ser helt ok ut och jag är hyggligt normal.: ) Men jag faller för fel killar då och då. Såna som egentligen inte vill ha nåt förhållande, men jag har varit dum nog att fortsätta hoppas och på det sättet slösat med tid som faktiskt inte finns...
Jag har alltid älskat barn och har varit övertygad om att jag ska bli mamma. Min dröm har varit tre barn. Jag är uppvuxen med många syskon där jag för en del av dem, p.g.a. stor åldersskillnad, blivit som en extramamma. Jag är utbildad barnskötare, men jag jobbar inte som det idag. Jag har två brorsbarn som är helt underbara.<3 Men jag ska inte sticka under stolen med att det gjorde ofattbart ont när jag fick veta att min bror som är tio år yngre än mig skulle ha barn. Jag kände mig rätt misslyckad och väldigt ledsen. Efter bara en liten tid till var barn nummer två på väg... Men de är underbara, min bror är en fin pappa och min svägerska är en fin mamma. Jag är glad för deras skull.
Mina funderingar på att försöka skaffa barn på egen hand började när jag var 32 år och ett förhållande hade tagit slut. Jag diskuterade då detta med min kompis S, som hade liknande funderingar. Sen träffade jag en kille som det dock bara höll i några månader med. Då var jag 33 år. Jag googlade på olika kliniker i Danmark, för något alternativ till det visste jag inte om. Jag bestämde mig för att om jag inte hade träffat nån kille som ville ha barn när jag var 35 så skulle jag åka till Danmark för insemination.
Jag blev 35 och började återigen kolla på kliniker i Danmark. Men det kändes svårt att få det att funka i praktiken. Även om en eventuell bebis är värd varenda krona är Danmark ett dyrt alternativ då det p.g.a. min ålder förmodligen inte räcker med ett försök. Sen har jag ett arbete som jag inte bara kan ta ledigt från hur som helst. Hade det gällt ett försök hade det varit lättare, men det vet man ju inte...
Trots att jag hade fyllt 35 år orkade jag inte riktigt ta tag i det på riktigt. Jag visste inte hur jag skulle lösa det praktiskt. Min kompis S berättade om att en lagändring verkar vara på gång i Sverige vilket skulle göra det möjligt att som singeltjej få inseminera via vården i Sverige. Men sånt tar ju tid innan det går igenom. & jag har inte tid. Av en händelse hörde jag talas om heminsemination via privat donator. Jag blev nyfiken, men det lät ju lite skumt... Skulle en vilt främmande karl komma hem till mig, "göra sitt" och sen gå?!: S Nja... Jag googlade och googlade och googlade. Jag pratade med min kompis S som inte verkade negativt inställd till det hela. Jag funderade fram och tillbaka och pratade även med min syster C. Hon har varit med mig i mina funderingar hela vägen liksom kompisen S.
Jag lät tankarna falla på plats i lugn och ro några månader och två månader innan jag skulle fylla 36 år registrerade jag mig på donor.se för att leta privat donator...
Kommentarer
Trackback
