Tankar kring att bli ensamstående mamma & fördomar kring det
Det är naturligtvis inget lätt val att ta steget att försöka få barn på egen hand. Jag vet att jag kommer att klara det, men jag inser att det inte kommer att bli lätt och det kommer säkert att finnas stunder när jag undrar om jag gjorde rätt. Samtidigt så är barn det största man kan få i livet och det känns som att det är meningen med mitt liv. Blir jag inte mamma så undrar jag faktiskt, och det här menar jag verkligen, varför jag finns här. Med det menar jag inte att jag inte vill leva mer om jag inte får barn. Men då förstår jag inte varför jag finns här. Att bli mamma känns som en sån självklar och naturlig del av mitt liv. Därför får jag nästan panik och ångest över att det kanske faktiskt inte blir så... Jag vill inte ens tänka färdigt den tanken. Det är outhärdligt.
Jag får ofta höra att jag är så bra och fin med barn och det känns verkligen sorgligt om det blir så att jag aldrig får ett eget barn... Jag önskar att jag kunde backa tiden och på det sättet ge mig själv mer tid, men det går ju inte. Därför måste jag försöka göra det bästa av den tiden som faktiskt finns. Att se bakåt och ångra saker hjälper inte ett dugg.
Jag har funderat mycket på ekonomin och innan jag tog steget mot insemination räknade jag och kollade på försäkringskassans sida. Det blir inte fett, men det går. Jag har levt knapert förut och mitt barn kommer att få allt det behöver. Jag har en stor familj som kommer att hjälpa till så gott den kan med barnpassning och kunskap. Jag är inte orolig över det.
Det som känns lite jobbigt är alla fördomar och förutfattade meningar. Jag har gjort några dumma och oigenomtänkta saker tidigare i mitt liv och dessa kommer alldeles säkert att tas upp av vissa. Det känns jobbigt eftersom detta beslut verkligen inte är impulsivt. Jag är medveten om att det kommer att bli jobbigt och att jag kommer att få försvara mitt val många gånger. Men det finns egentligen inget alternativ. Att välja att inte försöka att bli mamma är inget alternativ. & tiden går. Jag är inte lastgammal, men jag har passerat 35 år och jag blir alltså inte mer fertil utan raka motsatsen. Jag vill inte gå runt om några år och vara deprimerad och bitter över att jag inte ens försökte!
Många lever i uppfattningen att ett barn måste ha två föräldrar för att vara lyckligt och få en bra uppväxt. Det tror jag inte för ett ögonblick på. Mitt barn kommer att ha manliga förebilder runt sig även om hon/han inte kommer att ha en närvarande pappa. Mitt barn kommer inte att bli ett ensamt barn trots att det förmodligen aldrig kommer att få ett syskon. Mitt barn kommer att ha en väldigt närvarande och kärleksfull mamma som kommer att göra allt för sitt barn. Mitt barn kommer att vara älskat av många i vår stora familj.
Det finns många fördomar och jag kommer inte att gå in på dem alla nu. Jag får ta dem allt eftersom de kommer. T.ex. vad jag kommer att säga på mitt arbete. Där vet jag i nuläget endast en person som kommer att få veta sanningen. Många som har barn sen länge och inte har behövt kämpa för att få dem kan inte förstå den längtan man kan ha som barnlös 30+:are som känner att tiden rinner ut... En del säger "skaffa en man istället". Ja, fast hur tänker ni då? Det är klart att jag hade velat ha en man och leva familjeidyll som ni. Men det är inte lätt att hitta en ledig, trevlig man som vill ha barn. Inte i den här åldern. & ja, jag har försökt. & nej, det är ingen rättighet att få barn. Men jag kommer inte att vara en sämre mamma som ensamstående och mitt barn kommer inte att få en sämre uppväxt p.g.a. det. Den saken är jag helt övertygad om.
Kommentarer
Trackback
