Donatorn och första försöket
När jag hörde talas om heminsemination med privat donator ramlade jag över donor.se. Som icke medlem kunde jag inte se så mycket på sidan, men jag fick intrycket av att aktiviteten var i alla fall någorlunda hög där. När jag efter en hel del funderande registrerade mig blev jag besviken. Det fanns ett forum på sidan, men där fanns bara ett par inlägg allt som allt. Jag kände att det här nog inte skulle ge så mycket och loggade ut.
Nån dag senare fick jag ett meddelande från en donator som verkade seriös. Han hade varit donator i flera år och hjälpt ganska många par och ensamstående kvinnor att få barn. Vi mailade fram och tillbaka några gånger. Han skrev mycket utförligt om sig, sitt liv, varför han gör det här, hans syn på det hela osv. Det som gjorde och gör att han kändes/känns som en bra donator är han inte vill ha nån papparoll. Däremot är han gärna känd för barnet och kan tänka sig att ha kontakt med barnet men endast på mitt initiativ. Mamman styr mängden kontakt. Jag har fått hans personuppgifter vilket känns bra och jag har naturligtvis dubbelkollat dem. Vi bestämde oss för att träffas och prata igenom allt.
Jag var väldigt nervös dagen han skulle dyka upp! Det hela kändes väldigt märkligt. Vi hade bestämt att om vi var överens skulle vi göra ett första försök. Pirrigt. Stort. Efter att ha pratat och sett att vi var överens så bestämde vi att oss för att försöka.
Oj oj oj... det kändes väldigt konstigt...; ) Han gick in på toa för att "göra sitt" och jag satt i vardagsrummet och slog på tv'n på hög volym.; ) Jag fick verkligen anstränga mig för att se på tv'n och inte tänka på vad han gjorde. En rätt absurd situation faktiskt.
När han var klar skyndade han sig iväg och jag skyndade mig in i sovrummet. In med simmarna i sprutan och "skjuts iväg". Sen låg jag med benen i vädret i ca 40 minuter och meddelade kompisen S per sms att första försöket var gjort...
Dagarna efter var jag, trots att jag absolut visste bättre, säker på att jag kände saker jag aldrig känt förut efter ägglossning. Så när jag fick min mens var jag faktiskt lite förvånad. Men jag tror att den dan jag verkligen är gravid så kommer jag att känna det i kroppen. Då kommer det egentligen inte att vara nån tvekan.
Kommentarer
Syster C
Du är så modig söstra mi! Jag beundrar dig för att du har modet att göra detta trots att du vet att det kommer att bli tufft och att du kommer att möta många fördomar och frågor. Men att inte försöka är ju inte ett alternativ som du skriver. Vi har båda vår kamp, men vi ska lyckas! Kram!
Svar:
singelmammatobe.blogg.se
Trackback
