Andras magar...
Just nu vet jag fyra personer som är gravida. De är mer eller mindre i min närhet. Jag försöker verkligen att vara glad för deras skull, men det är f-n inte lätt. För varje person som berättar att hon är gravid och för varje stor gravidmage jag ser, så känns det som ett (hårt) slag i magen. Varför de och inte jag???
En dålig dag, eller ja, den behöver inte ens vara så värst dålig... Hmmm. Snarare: en vanlig dag så gör det så ont, så ont i hjärtat att se gravidmagar. & de är överallt. På stan, i affären, på stranden, på tv, i tidningar... & de har naturligtvis all rätt till det. Men det gör ont! Visste jag bara att om t.ex. två månader så är jag gravid, ja men då så, varsågod alla gravida att visa er fritt! Det hade inte berört mig illa alls då. Men eftersom jag inte har facit till mina egna försök så fortsätter det att göra ont, ont, ont.
& detta j-vla (ursäkta) barnprat på jobbet varenda j-vla (ursäkta igen) dag!! Jag blir galen. Det pratas om deras barn eller barnbarn i stort sett varenda fika eller lunchrast. Varenda dag. Fem dagar i veckan. Det värsta är kommentarer från en som vet om min barnlängtan. Hon säger ändå saker som:
"i den och den månaden kände man så",
"man skulle inte vilja ha en liten igen, men man vill gärna låna och passa gullungen en stund",
"man kanske skulle ta och skaffa sig en liten igen så man får vara föräldraledig igen".
Man, man, man. Nej, det heter inte man, det heter jag!! De beter sig som om alla har barn och har man inte barn så har man valt det helt frivilligt och är inte det minsta ledsen för det! För dem är det så självklart att ha barn och jag tror inte att de ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig att för 36-åringen som sitter där och inte deltar i diskussionen så är de här rasterna jobbiga, för hon har inga barn, men hon vill ha barn. Jag tror inte att tanken slår dem. & det förstår jag faktiskt inte. De är snälla människor och jag tycker om dem för övrigt, men ibland är de så insnöade i sin egna lilla värld och har svårt att tänka sig att 1. singel är inte så himla roligt att vara och 2. att alla som vill ha barn får inte det eller får kämpa för att få dem.
Som barnlös känns det även som att man står sist i tur när det gäller att planera semestrar och ledigheter. Jag förstår problemet med dagis som stänger, men även jag som singel har ett liv och vill försöka samordna min semester så att jag har åtminstone nån vecka samtidigt som en kompis eller en familjemedlem.
Jag låter bitter nu, jag ser det. & det är jag nog ibland tyvärr. Mina känslor är kanske varken rättvisa eller logiska, men de är verkliga och ibland blir allt bara för mycket. Jag vill också vara en av "de vanliga". De som har barn.
Kommentarer
Trackback
